|
Kampen mellan de bägge linjerna på 1960 års
möte med broderpartierna
Under senare hälften av 1960 utvecklades en hård
kamp inom den internationella kommunistiska rörelsen kring mötet
med representanterna för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna.
Det var en kamp mellan marxismen-leninismens linje och revisionismens
linje och mellan en politik som gick ut på att hålla fast
vid principerna och bevara enheten, och en annan politik, som var inriktad
på att vända principerna ryggen och skapa splittring.
Det hade före mötet blivit uppenbart att
SUKP:s ledning envist höll fast vid sin felaktiga ståndpunkt
och försökte att påtvinga den internationella kommunistiska
rörelsen sin felaktiga linje.
Kinas kommunistiska parti var livligt medvetet om
hur allvarliga meningsskiljaktigheterna var. I den internationella kommunistiska
rörelsens intresse gjorde vi många ansträngningar för
en utjämning i förhoppning att SUKP:s ledning inte skulle
gå för långt utför sin felaktiga väg.
Den 10 september 1960 besvarade KKP:s Centralkommitté
SUKP:s Centralkommittés informationsbrev av den 21 juni. I sitt
svar, som lade fram fakta och resonerade ut om frågorna, klargjorde
KKP:s Centralkommitté systematiskt sina åsikter i en serie
viktiga principfrågor rörande världsläget och den
internationella kommunistiska rörelsen, tillbakavisade SUKP-ledningens
angrepp emot oss, kritiserade dess felaktiga åsikter och framlade
för SUKP:s Centralkommitté fem positiva förslag för
att lösa meningsskiljaktigheterna och uppnå enhet. (Om de
fem förslagen se Bilaga III, sid 108-109)
KKP:s Centralkommitté sände därefter
i september en delegation till Moskva för överläggningar
med SUKP:s delegation. Under dessa överläggningar framhöll
KKP: s delegation att SUKP: s ledning, medan den framställde den
amerikanska imperialismen i en förskönande dager, aktivt nedsvärtade
Kina och utvidgade de ideologiska meningsskiljaktigheterna mellan de
två partierna till de statliga förbindelserna och sålunda
behandlade fiender som bröder och bröder som fiender. KKP:s
delegation uppmanade om och om igen SUKP: s ledare att ändra sin
felaktiga ståndpunkt, återgå till att följa de
principer som är vägledande för förhållandena
mellan broderpartier och broderländer samt stärka enheten
mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och mellan de bägge
länderna för att bekämpa den gemensamma fienden. SUKP:s
ledare visade emellertid inte minsta uppsåt att rätta sina
fel.
En hård kamp kunde sålunda inte undvikas.
Denna kamp började först i den av representanter för
26 broderpartier bestående redaktionskommittén, som förberedde
dokumenten för broderpartiernas möte, och utvecklades sedan
vid mötet med representanter för de 81 broderpartierna till
att bli mera akut än någonsin tidigare.
Vid redaktionskommitténs möte i Moskva
under oktober månad försökte SUKP: s ledare att tvinga
igenom sitt eget förslag till uttalande, som innehöll en hel
rad felaktiga åsikter. Som ett resultat av den kamp för principer,
som fördes av KKP: s och några andra broderpartiers delegationer,
företog redaktionskommittén efter heta debatter flera viktiga
principiella förändringar i det förslag till uttalande,
som framlagts av SUKP. Kommittén uppnådde enighet om huvudparten
av förslaget. SUKP: s ledning, som var fast besluten att fortsätta
debatten, vägrade emellertid att träffa överenskommelse
om fler viktiga omstridda punkter i förslaget, och inte nog därmed;
då Chrusjtov återvände från New York upphävde
de, de överenskommelser som redan träffats i vissa frågor.
Mötet med representanterna för de 81 broderpartierna
hölls i Moskva i november 1960. Utan att låtsas om den kinesiska
delegationens och många andra delegationers önskan att utjämna
meningsskiljaktigheterna och stärka enheten, utdelade SUKP:s ledning
dagen före mötet bland de i Moskva församlade representanterna
för broderpartierna ett brev om över sextiotusen ord, vari
Kinas kommunistiska parti angreps mera ursinnigt än någonsin,
och provocerade sålunda en ännu skarpare kontrovers.
Sådan var den synnerligen onaturliga atmosfär
i vilken mötet med representanterna för de 81 broderpartierna
hölls. Genom sitt tarvliga uppträdande förde SUKP: s
ledare mötet till brytningens gräns. Men mötet träffade
slutligen överenskommelse och uppnådde positiva resultat,
därför att delegationerna från Kinas kommunistiska parti
och några andra broderpartier höll fast vid principerna,
var ståndaktiga i kampen för dem och slog vakt om enheten,
och därför att majoriteten av broderpartiernas delegationer
krävde enhet och var motståndare till en splittring.
I sitt öppna brev förklarar SUKP:s Centralkommitté,
att Kinas kommunistiska partis delegation vid detta möte "undertecknade
deklarationen först när det hade visat sig att den riskerade
att bli fullständigt isolerad". Detta är ytterligare
en osanning.
Hur låg det i verkligheten till?
Det är sant, att SUKP:s ledning både före
och under mötet föranstaltade samfällda angrepp mot Kinas
kommunistiska parti från ett antal representanter för broderpartier
och med stöd av så kallad majoritet försökte få
delegationerna från det kinesiska partiet och andra marxist-leninistiska
partier på knä och tvinga dem att acceptera dess revisionistiska
linje och synpunkter. Dessa försök, att tvinga saker på
andra, misslyckades emellertid både i den av representanter för
26 broderpartier bestående redaktionskommitten och vid mötet
med representanterna för de 81 broderpartierna.
Faktum kvarstår att många av de felaktiga
teser, som SUKP: s ledning framlade i sitt förslag till uttalande,
blev förkastade. Här några exempel därpå:
SUKP-ledningens felaktiga tes, att fredlig samlevnad
och ekonomisk tävlan bildar den allmänna linjen för de
socialistiska ländernas utrikespolitik, avvisades.
Dess felaktiga tes, att resultatet av den fredliga
samlevnaden och den fredliga tävlan är att kapitalismens allmänna
kris inträtt i ett nytt stadium, avvisades.
Dess felaktiga tes, att det består en växande möjlighet
till fredlig övergång, förkastades.
Dess felaktiga tes, att vad de socialistiska länderna
angick bekämpa politiken att "klara sig själva",
vilket i verkligheten betydde att bekämpa deras politik att i huvudsak
lita till sig själva i uppbygget, förkastades.
Dess felaktiga tes rörande bekämpandet av
så kallad "klickverksamhet" och "fraktionsverksamhet"
inom den internationella kommunistiska rörelsen förkastades.
Denna tes innebar i verkligheten, att SUKP-ledarna krävde att broderpartierna
skulle lyda dess taktpinne, likviderade principen om oavhängighet
och jämlikhet broderpartierna emellan och ersatte principen om
att enhällighet ska uppnås genom överläggningar
med en praktik som innebär att minoriteten underkuvas av majoriteten.
Dess felaktiga tes, som undervärderade den allvarliga
fara som den moderna revisionismen innebär, förkastades.
Faktum kvarstår att många riktiga synpunkter
på viktiga principer, som framfördes av delegationerna från
det kinesiska partiet och andra broderpartier, skrevs in i uttalandet.
Teserna om imperialismens oförändrade karaktär; om den
amerikanska imperialismen som fiende till folken i hela världen,
om bildandet av den mest omfattande enhetsfront mot den amerikanska
imperialismen; om den nationella befrielserörelsen som en betydelsefull
kraft till förhindrande av världskrig; om det grundliga fullbordande
av den nationella demokratiska revolutionen i de nya oberoende länderna;
om de socialistiska ländernas och den internationella arbetarrörelsens
stöd åt den nationella befrielsekampen; om nödvändigheten
för arbetarklassen och massorna i vissa utvecklade kapitalistiska
länder, som politiskt, ekonomiskt och militärt domineras av
den amerikanska imperialismen, att sätta in sina huvudstötar
mot den amerikanska imperialistiska dominansen och även mot monopolkapitalet
och andra reaktionära krafter i det egna landet, som förråder
deras nationella intressen; om principen att enighet mellan broderpartier
ska uppnås genom överläggningar; mot den revisionistiska
kastreringen av marxismen-leninismens revolutionära anda, mot det
förräderi mot marxismen-leninismen som begåtts av ledarna
för Jugoslaviens kommunistiska förbund osv - alla dessa teser
finns i uttalandet såsom ett resultat av att den kinesiska delegationens
och andra delegationers synpunkter godtogs.
Det bör naturligtvis tilläggas att, sedan
SUKP-ledarna gått med på att låta sina felaktiga förslag
falla och godtagit de riktiga förslagen från andra partier,
även KKP:s och några andra broderpartiers delegationer gjorde
vissa eftergifter. Vi hade t ex avvikande mening beträffande SUKP:
s 20:e kongress och om formerna för övergången från
kapitalism till socialism. Av hänsyn till SUKP:s och några
andra broderpartiers behov gick vi emellertid med på att Uttalandets
ordalydelse i dessa bägge frågor blev densamma som i 1957
års Deklaration. Men vi gjorde då klart för SUKP:s
ledare att detta skulle vara sista gången vi gick med på
en sådan formulering om 20:e kongressen, vi skulle aldrig göra
det om igen.
Av allt det ovan sagda framgår, att kampen mellan
de två linjerna i den internationella kommunistiska rörelsen
dominerade 1960 års Moskvamöte från början till
slut. SUKP-ledarnas misstag hade, som detta möte avslöjade,
utvecklats vidare. Av SUKP-ledarnas förslag till uttalande och
deras tal under mötet kunde man klart se att det politiska huvudinnehållet
i den felaktiga linje, som de försökte påtvinga broderpartierna,
bestod av de falska teorierna om "fredlig samexistens", "fredlig
tävlan" och "fredlig övergång", medan
det organisatoriska innehållet utgjordes av en felaktig, sekteristisk
och splittrande politik. Det var en revisionistisk linje i en från
grunden gående konflikt med marxismen-leninismen och den proletära
internationalismen. Det kinesiska partiets delegationer bekämpade
den beslutsamt och företrädde orubbligt marxismen-leninismens
och den proletära internationalismens linje.
Utgången av kampen vid detta möte var att
SUKP-ledningens revisionistiska linje vann en stor seger. De revolutionära
principer, som det vid mötet antagna Uttalandet innehåller
är ett mäktigt vapen i alla broderpartiers händer i striderna
mot imperialismen och för världsfred, nationell befrielse,
folkdemokrati och socialism. De är också mäktiga vapen
i händerna på marxist-leninister världen över i
bekämpandet av den moderna revisionismen.
Vid mötet kritiserade de broderpartier som höll
fast vid marxismen-leninismen allvarligt SUKP-ledningens felaktiga åsikter
och förmådde den att acceptera många av deras riktiga
åsikter. Därmed förändrade de den tidigare högeligen
onormala situationen, i vilken inte ens minsta kritik mot SUKP-ledningens
misstag tolererades och att den alltid hade sista ordet. Detta var en
händelse av stor historisk betydelse inom den internationella kommunistiska
rörelsen.
SUKP:s Centralkommitté påstår i
sitt öppna brev att KKP:s delegation var "fullständigt
isolerad". Detta är bara ett oförskämt försök
från SUKP-ledningens sida att framställa sitt nederlag som
en seger.
Principerna om ömsesidig solidaritet lika väl
som oavhängighet och jämlikhet broderpartierna emellan och
om att uppnå enhällighet genom överläggningar iakttogs
vid mötet och SUKP-ledarnas felaktiga försök, att använda
en majoritet för att befalla över minoriteten och tvinga sina
åsikter på andra broderpartier, omintetgjordes. Mötet
gav ett nytt exempel på, att det, då meningsskiljaktigheter
broderpartier emellan ska lösas, är ytterst nödvändigt
för marxist-leninistiska partier att hålla fast vid principerna,
vara ståndaktiga i sin kamp och bevara enheten.
SUKP-ledningens revisionism sätts i system
SUKP:s Centralkommittés öppna brev påstår,
att "KKP:s ledare bara manövrerade när de satte sina
namn under 1960 års Uttalande". Är detta verkligen ett
faktum? Nej. Tvärtom, det var SUKP:s ledare och inte vi som manövrerade.
Fakta har visat att SUKP:s ledare vid 1960 års
möte mot sin vilja gick med på att stryka eller ändra
de oriktiga satserna i sitt förslag till uttalande och att de inte
menade allvar då de godkände broderpartiernas riktiga förslag.
De brydde sig inte det minsta om det dokument, som broderpartierna tillsammans
överenskommit om. Bläcket i deras underskrift på 1960
års Uttalande hade inte hunnit torka innan de började rasera
allt som sades däri. Den 1 december undertecknade Chrusjtjov uttalandet
på SUKP:s Centralkommittés vägnar, och 24 timmar senare
bröt samme Chrusjtjov fräckt emot vad broderpartierna enats
om, genom att vid banketten för broderpartiernas delegationer skildra
Jugoslavien som ett socialistiskt land.
Efter mötet med de 81 broderpartierna gick SUKP:s
ledare allt mera högljutt och påträngande in för
att rasera 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande.
Å ena sidan tog de den amerikanska imperialismen, som Uttalandet
förklarar vara en fiende till folken i hela världen, till
sin vän, talade för "samarbete mellan Förenta staterna
och Sovjetunionen" och uttryckte sin önskan att arbeta tillsammans
med Kennedy för att "börja bygga hållbara broar
av förtroende, ömsesidig förståelse och vänskap"[17].
Ä andra sidan tog de vissa broderpartier och broderländer
till sina fiender och försämrade drastiskt Sovjetunionens
förhållande till Albanien.
SUKP:s 22:a kongress i oktober 1961 kännetecknades
av en ny sänkning av nivån i SUKP-ledarnas ansträngningar
att bekämpa marxismen-leninismen och splittra det socialistiska
lägret och den internationella kommunistiska rörelsen. Den
kännetecknades av att revisionismen, som SUKP-ledarna sedan 20:e
kongressen utvecklat steg för steg , nu sattes i system.
SUKP:s ledning gick vid 22:a kongressen till ett stort
offentligt angrepp mot Albanska Arbetets parti. I sitt tal gick Chrusjtjov
så långt att han öppet manade till störtande av
den albanska ledningen under kamraterna Enver Hoxha och Mehmet Shehu.
Sålunda skapade SUKP:s ledning ett fördärvligt prejudikat
för hur en partikongress utnyttjades till offentliga angrepp mot
andra broderpartier.
En annan viktig sak, som SUKP:s ledning företog
vid kongressen, var den förnyade koncentrerade stormlöpningen
mot Stalin, fem år efter det att 20:e kongressen helt förkastat
honom och åtta år efter hans död.
När allt kommer omkring gjordes detta för
att sätta SUKP:s ledare i stånd att kasta Deklarationen och
Uttalandet överbord, bekämpa marxismen-leninismen och genomföra
en systematisk revisionistisk linje.
Deras revisionism kom i koncentrerad form till uttryck
i det nya program för SUKP, som kongressen antog.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev säger,
att 22: a kongressens linje "godkänts på konferenserna
mellan de kommunistiska partiernas representanter och kommit till uttryck
i Deklarationen och Uttalandet". Är det inte ganska vårdslöst
av SUKP: s ledare att göra ett sådant påstående?
Hur kan de tala om att något, som skedde 1961, "godkändes"
och "kom till uttryck" vid mötena med de kommunistiska
partierna och arbetarpartierna 1960 eller så långt tillbaka
som 1957?
Men låt oss lämna dylikt narraktigt självberöm
åt sidan för ögonblicket och först se vad slag
det program är, som antogs vid 22:a kongressen.
Även ett flyktigt studium av programmet och det
tal som Chrusjtjov höll om detsamma visar att det är ett allt
igenom revisionistiskt program, som helt bryter emot marxismen-leninismens
grundläggande teorier och de revolutionära principerna i Deklarationen
och Uttalandet.
Det går tvärtemot 1957 års Deklaration
och 1960 års Uttalande i många viktiga principfrågor.
Många av de av SUKP-ledningens felaktiga åsikter, som avvisades
av 1960 års möte med broderpartierna, dyker upp på
nytt i programmet. Det betecknar till exempel den fredliga samlevnaden
såsom utrikespolitikens allmänna princip, framhåller
ensidigt möjligheten till fredlig övergång och uttalar
sig nedsättande om den politik, som innebär att ett socialistiskt
land huvudsakligen litar till egna krafter i det socialistiska uppbygget.
Programmet går ett steg vidare i systematiseringen
av den felaktiga linje, som SUKP:s ledning följt sedan dess 20:e
kongress och vars huvudinnehåll är "fredlig samlevnad",
"fredlig tävlan" och "fredlig övergång".
Programmet reviderar grovt det väsentligaste i
marxismen-leninismen, nämligen dess läror om den proletära
revolutionen, om proletariatets diktatur och om proletariatets parti,
och förklarar att proletariatets diktatur inte längre är
behövlig i Sovjetunionen och att SUKP: s karaktär som proletariatets
avantgarde förnedrats samt framför befängda teorier om
en "hela folkets stat" och ett "hela folkets parti".
Det ersätter den marxist-leninistiska teorin
om klasskampen med humanism och ersätter kommunismens ideal med
de borgerliga parollerna om "frihet", "jämlikhet"
och "broderskap".
Det är ett program, som vänder sig emot
revolutioner av folk som fortfarande lever under imperialistiska och
kapitalistiska system och som utgör två tredjedelar av hela
världens befolkning, och går emot att de folk, som redan
är inne på den socialistiska vägen och utgör en
tredjedel av världens befolkning, fullbordar sina revolutioner.
Det är ett revisionistiskt program för bevarande eller återinförande
av kapitalismen.
Kinas kommunistiska parti vände sig bestämt
emot SUKP:s 22:a kongress' misstag. Kamrat Chou En-lai, som ledde KKP:s
delegation till denna kongress, klargjorde i sitt tal vid kongressen
vårt partis ståndpunkt och han kritiserade också öppet
SUKP-ledningens misstag i de samtal han därefter hade med Chrusjtjov
och andra av SUKP:s ledare.
I sitt samtal med KKP:s delegation avvisade Chrusjtjov
utan omsvep vår kritik och våra råd och gav ohöljt
uttryck åt sitt stöd för partifientliga element i Kinas
kommunistiska parti. Han förklarade öppet, att SUKP:s ledare
ännu efter SUKP:s 20:e kongress, då de började slå
in på en "väg som skilde sig från Stalins"
(det vill säga, när de slog in på revisionismens väg),
hade behövt broderpartiernas stöd. Han sade: "Kinas kommunistiska
partis röst var då av stor betydelse för oss",
men "det ligger annorlunda till nu", "vi klarar oss bra"
och "vi ska gå vår egen väg".
Chrusjtjovs ord visade att SUKP:s ledare hade beslutat
sig för att gå hela sträckan utför revisionismens
och splittringens väg. Ehuru Kinas kommunistiska parti ofta givit
dem kamratliga råd, har de helt enkelt struntat i dessa och inte
visat minsta uppsåt att bättra sig.
En motsättning som bekämpar marxismen-leninismen och
splittrar den internationella kommunistiska rörelsen
I sitt öppna brev anstränger sig SUKP:s ledare
att få folk att tro att de, efter 22:a kongressen, "gjorde
nya försök" att förbättra förhållandet
mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och stärka enheten
broderpartierna och broderländerna emellan.
Detta är ytterligare en osanning.
Vilka är fakta?
Fakta visar att SUKP:s ledning efter 22:a kongressen
blivit allt mera otyglad i sina överträdelser av de principer
som är vägledande för förhållandena mellan
broderpartier och broderländer, och i genomförandet av en
stormaktschauvinistisk, sekteristisk och splittrande politik i syfte
att främja sin egen systematiskt revisionistiska linje, som står
helt i strid med marxismen-leninismen. Detta har medfört en ständig
försämring av de kinesisk-sovjetiska relationerna och varit
till skada för broderpartiernas och broderländernas enhet.
Här nedan följer de viktigaste fakta om
hur SUKP:s ledare saboterat den kinesisk-sovjetiska enheten och enheten
mellan broderpartierna och broderländerna sedan 22:a kongressen.
1. SUKP:s ledare har gjort kraftiga försök
att påtvinga den internationella kommunistiska rörelsen sin
felaktiga linje och ersätta Deklarationen och Uttalandet med sitt
eget revisionistiska program. De framställer sin felaktiga linje
såsom "hela serien av den internationella kommunistiska rörelsens
leninistiska politik i olika frågor under senare år"[18],
och de kallar sitt revisionistiska program för "vår
tids verkliga Kommunistiska Manifest"[19]
och det "gemensamma programmet" för "de kommunistiska
partierna och arbetarpartierna och folken i den socialistiska gemenskapens
länder"[20].
Varje broderparti, som förkastar SUKP:s felaktiga
linje och program och står fast vid marxismen-leninismens grundläggande
teorier och de revolutionära principerna i Deklarationen och Uttalandet,
betraktas som en fiende av SUKP:s ledare, som bekämpar, angriper
och skadar det och med alla till buds stående medel söker
att underkuva dess ledning.
2. SUKP:s ledning bröt utan alla hänsyn
de diplomatiska förbindelserna med det socialistiska Albanien,
en åtgärd utan motstycke i historien om förhållandena
mellan broderpartier och broderländer.
3. SUKP: s ledning har fortsatt att utöva påtryckning
på Kina och att rikta skymfliga angrepp mot Kinas kommunistiska
parti. I sitt brev av den 22 februari 1962 till Kinas kommunistiska
partis Centralkommitté anklagade SUKP:s Centralkommitté
KKP för att ta "sin egen särskilda ståndpunkt"
och genomföra en linje, som skiljer sig från broderpartiernas
gemensamma kurs, och gjorde till och med vårt stöd åt
det marxistisk-lenistiska Albanska Arbetets parti till en förbrytelse.
SUKP:s ledare försökte att, som förutsättning för
att förbättra de kinesisk-sovjetiska relationerna, tvinga
KKP att uppge sin marxist-leninistiska och proletärt internationalistiska
ståndpunkt, överge sin konsekventa linje, som står
i full överensstämmelse med de revolutionära principerna
i Deklarationen och Uttalandet, godta deras brott mot de principer som
är vägledande för förhållandena mellan broderpartier
och broderländer. I sitt öppna brev skryter SUKP:s Centralkommitté
om sina brev till KKP:s Centralkommitté under denna period, om
Chrusjtjovs uttalande rörande sin önskan om enhet till vår
ambassadör i Sovjetunionen i oktober 1962 och så vidare.
I verklighet avsåg alla dessa handlingar att förverkliga
de egna syftena.
4. SUKP:s Centralkommitté avslog det förslag
som gjordes av broderpartierna i Indonesien, Vietnam, Nya Zealand och
andra, om ett möte med representanter för broderpartierna
skulle inkallas, liksom de fem förslag, som KKP:s Centralkommitté
ställde i sitt brev av den 7 april 1962 till SUKP:s Centralkommitté,
om förberedande av ett möte med broderpartierna. I sitt svar
av den 30 maj 1962 till KKP:s Centralkommitté gick SUKP:s Centralkommitté
ända därhän att den, såsom en förutsättning
för att förbättra relationerna mellan Sovjetunionen och
Albanien och för inkallandet av ett möte med broderpartierna
krävde att de albanska kamraterna skulle uppge sin ståndpunkt.
5. I april och maj 1962 utnyttjade SUKP: s ledare
sina organ och sin personal i Sinkiang i Kina till att utföra undermineringsverksamhet
i stor skala i 11i-området och förledde och tvingade flera
tiotusen kinesiska medborgare att bege sig till Sovjetunionen. Den kinesiska
regeringen inlade upprepade protester och gjorde upprepade framställningar
i saken, men sovjetregeringen vägrade att repatriera dessa kinesiska
medborgare med den "sovjetiska känslan för laglighet"[21]
och "humanitet"[22]
som förevändning. Ännu i dag kvarstår denna episod
ouppklarad. Den är verkligen en häpnadsväckande tilldragelse,
något som man tidigare aldrig hört talas om i förhållandet
mellan socialistiska länder.
6. I augusti 1962 meddelade sovjetregeringen formellt
Kina, att Sovjetunionen skulle ingå ett avtal med Förenta
staterna till förhindrande av kärnvapnens spridning. Det var
en gemensam sovjetisk-amerikansk komplott för att monopolisera
kärnvapnen och ett försök att beröva Kina rätten
att besitta kärnvapen för att motstå Förenta staternas
kärnvapenhot. Den kinesiska regeringen inlade upprepade protester
däremot.
7. SUKP: s ledning har blivit allt mera ivrig att
träffa politiska uppgörelser med den amerikanska imperialismen
och har varit inställd på att, även på bekostnad
av det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska
rörelsens intressen, bilda en reaktionär allians med Kennedy.
Ett framträdande exempel härpå var det faktum, att SUKP:s
ledning under Kubakrisen begick ett kapitulationistiskt fel genom att
böja sig för de amerikanska imperialisternas kärnvapenutpressning
och godta den amerikanska regeringens krav på "internationell
inspektion", som kränkte Kubas suveränitet.
8. SUKP:s ledning har blivit allt ivrigare att spela
under täcke med de indiska reaktionärerna och har varit inriktad
på att bilda en reaktionär allians med Nehru mot det socialistiska
Kina. SUKP:s ledning och press ställde sig öppet på
den indiska reaktionens sida, fördömde Kina för dess
rättfärdiga ståndpunkt i den kinesisk-indiska gränskonflikten
och försvarade Nehruregeringen. Två tredjedelar av Sovjetunionens
ekonomiska hjälp till Indien har lämnats sedan de indiska
reaktionärerna provocerade fram den kinesisk-indiska gränskonflikten.
Även sedan den stora väpnade konflikten vid kinesisk-indiska
gränsen började på hösten 1962 har SUKP:s ledning
fortsatt att lämna militär hjälp till de indiska reaktionärerna.
9. "SUKP: s ledning har blivit allt ivrigare
att spela under täcke med Tito-klicken i Jugoslavien och har varit
inriktad på att bilda en reaktionär allians med renegaten
Tito för att bekämpa alla marxist-leninistiska partier. Efter
22:a kongressen vidtog den en rad åtgärder för att upphäva
förkastelsedomen över Tito-klicken och rev sålunda öppet
1960 års Uttalande i stycken.
10. Sedan november 1962 har SUKP:s ledning satt i
gång ännu våldsammare angrepp i internationell skala
mot Kinas kommunistiska parti och andra marxist-leninistiska partier
och piskat upp en ny motströmning i syfte att splittra det socialistiska
lägret och den internationella kommunistiska rörelsen. Chrusjtjov
gjorde det ena uttalandet efter det andra och sovjetpressen införde
hundratals artiklar, vari han och de angrep Kinas kommunistiska parti
i en hel rad frågor. Med SUKP-ledarna som dirigenter blev de kongresser,
som hölls av broderpartierna i Bulgarien, Ungern, Tjeckoslovakien,
Italien och Tyska demokratiska republiken, scener för Kina-fientliga
spektakel, och över fyrtio broderpartier publicerade resolutioner,
uttalanden och artiklar, vilka angrep Kinas kommunistiska parti och
andra marxistisk-leninistiska partier.
De ovan anförda fakta kan SUKP:s ledare omöjligen
förneka. Dessa obestridliga fakta bevisar, att de "nya försök",
som de gjorde efter SUKP:s 22:a kongress, inte var inriktade på
att förbättra de kinesisk-sovjetiska förbindelserna och
stärka enheten mellan broderpartier och broderländer utan
tvärtom på ytterligare förbrödring med de amerikanska
imperialisterna, de indiska reaktionärerna och Titos renegatklick
för att skapa ökad splittring inom det socialistiska lägret
och den internationella kommunistiska rörelsen.
Under dessa svåra förhållanden hade
Kinas kommunistiska parti inte annat alternativ än att öppet
besvara angreppen från några av broderpartierna. Mellan
den 15 december 1962 och den 8 mars 1963 publicerade vi sju svarsartiklar.
I dessa fortsatte vi att lämna SUKP:s ledning utrymme att vända
på och kritisera den utan att namnge den.
Trots den allvarliga försämring, som till
följd av SUKP-ledningens förvillelser uppstått i de
kinesisk-sovjetiska förbindelserna, gick Kinas kommunistiska parti
med på att sända sin delegation till Moskva för överläggningar
mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och framlade, för
att det vid överläggningarna skulle kunna bli ett systematiskt
meningsutbyte, i det den 14 juni daterade svarsbrevet till SUKP:s Centralkommitté
sitt förslag beträffande den internationella kommunistiska
rörelsens allmänna linje.
Som de efterföljande fakta har visat var SUKP:s
ledare ingalunda allvarligt inriktade på att utjämna meningsskiljaktigheterna
och stärka enheten utan använde i stället överläggningarna
som en rökridå, i vars skydd de verkade för att ytterligare
försämra de kinesisk-sovjetiska förbindelserna.
Dagen före överläggningarna angrep
SUKP-ledarna i uttalanden och resolutioner offentligen Kinas kommunistiska
parti med angivande av dess namn. Samtidigt utvisade de utan berättigande
ett antal kinesiska ambassadtjänstemän och forskningsstuderande
ur Sovjetunionen.
Den 14 juli, dagen innan överläggningarna
mellan Förenta Staterna, Storbritannien och Sovjetunionen började,
och medan de kinesisk-sovjetiska överläggningarna ännu
pågick, publicerade SUKP:s ledning i största hast SUKP:s
Centralkommittés öppna brev till alla partiorganisationer
och alla kommunister i Sovjetunionen och inledde tygellösa angrepp
på Kinas kommunistiska parti. Detta var ytterligare en dyrbar
ceremoniell gåva som SUKP:s ledare skänkte de amerikanska
imperialisterna för att ställa sig in hos dem.
Omedelbart därefter undertecknade SUKP:s ledning
i Moskva tremaktsavtalet med Förenta staterna och Storbritannien,
om partiellt inställande av kärnvapenproven, i öppet
förräderi mot intressena hos sovjetfolket, folken inom det
socialistiska lägret, det kinesiska folket medräknat, och
de fredsälskande folken i hela världen, kontakterna mellan
Sovjetunionen och Indien blev plötsligt mycket livliga, Chrusjtjov
reste på "semester" till Jugoslavien, sovjetpressen
inledde en ursinnig kampanj mot Kina och så vidare och så
vidare. Hela denna händelseföljd visar mycket slående
hur SUKP:s ledning utan hänsyn till någonting allierar sig
med imperialisterna, reaktionärerna i alla länder och Titos
renegatklick för att bekämpa socialistiska broderländer
och marxistisk-leninistiska broderpartier. Allt detta avslöjar
fullständigt den revisionistiska och splittrande linje som SUKP:s
ledning följer.
För närvarande för imperialisternas,
reaktionärernas i alla länder och revisionisternas "anti-Kina-kör"
ett väldigt oväsen. Och den kampanj som Chrusjtjov leder,
för att bekämpa marxismen-leninismen och splittra det socialistiska
lägret och den internationella kommunistiska rörelsens led,
bedrives med växande intensitet.
Vad har fakta visat under de senaste sju åren?
I det föregående har vi rätt utförligt
gått igenom meningsskiljaktigheternas ursprung och utveckling.
Vårt syfte är att klarlägga fakta, som förvränges
i SUKP:s Centralkommittés öppna brev, samt att hjälpa
våra partimedlemmar och vårt folk liksom också marxist-leninisterna
och de revolutionära folken i världen att se sanningen.
Fakta från de senaste sju åren har givit
övernog med bevis för att meningsskiljaktigheterna mellan
de kinesiska och sovjetiska partierna och inom den internationella kommunistiska
rörelsen uppstått uteslutande därför, att SUKP:s
ledning avlägsnat sig från marxismen-leninismen och de revolutionära
principerna i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande
samt följt en revisionistisk och splittrande linje i den internationella
kommunistiska rörelsen. Den process i vilken SUKP:s ledning gått
allt längre och längre nedför revisionismens och splittringsmakeriets
väg är just den process som vidgat och skärpt meningsskiljaktigheterna.
Fakta från de senaste sju åren har givit
övernog med bevis för att de nuvarande meningsskiljaktigheterna
inom den internationella kommunistiska rörelsen är meningsskiljaktigheter
mellan en linje som håller fast vid marxismen-leninismen och en
linje som klänger sig fast vid revisionismen, mellan den revolutionära
linjen och den icke-revolutionära och kontra-revolutionära
linjen, mellan den antiimperialistiska linjen och en linje för
kapitulation inför imperialismen. De är meningsskiljaktigheter
mellan proletär internationalism och stormaktschauvinism, sekterism
och splittringsmakeri.
Fakta från de senaste sju åren har givit
övernog med bevis för att den väg som SUKP:s ledning
slagit in på leder till förbund med imperialismen mot socialismen,
till förbund med Förenta staterna mot Kina, till förbund
med reaktionärerna i alla länder mot världens folk, och
till förbund med Titos renegatklick mot marxist-leninistiska broderpartier.
Denna SUKP-ledningens felaktiga linje har lett till en revisionistisk
flodvåg av internationell omfattning och ställt den internationella
kommunistiska rörelsen ansikte mot ansikte med en risk för
splittring, som är större och allvarligare än någonsin
förr, samt allvarligt skadat folkens sak i kampen för världsfred,
nationell befrielse, folkdemokrati och socialism.
Fakta från de senaste sju åren har också
givit övernog av bevis för att Kinas kommunistiska parti ständigt
strävat att hindra en försämring av situationen och att
upprätthålla principerna, utjämna meningsskiljaktigheterna,
stärka enheten och föra en gemensam kamp mot fienden. Vi har
varit mycket återhållsamma och gjort vårt bästa.
Kinas kommunistiska parti har alltid framhållit
betydelsen av enhet mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och
mellan de bägge länderna. Det har alltid respekterat Sovjetunionens,
av den store Lenin skapade, kommunistiska parti. Vi har alltid hyst
en djup proletär tillgivenhet för det stora SUKP och det stora
sovjetfolket, vi har glatt oss över varje framgång för
SUKP och sovjetfolket och vi har sörjt över varje misstag
av SUKP:s ledning, som skadat det socialistiska lägret och den
internationella kommunistiska rörelsen.
Det är inte först i dag som de kinesiska
kommunisterna börjat upptäcka SUKP-ledningens misstag. Allt
sedan SUKP:s 20:e kongress har vi med bekymmer åsett hur SUKP:s
ledning följt revisionismens väg.
Inför detta läge har vårt parti dussintals
gånger och under en lång period övervägt frågan:
Vad bör vi göra?
Vi har frågat oss själva, om vi borde följa
SUKP:s ledning och anpassa alla våra handlingar till dess önskningar.
I det fallet skulle SUKP:s ledning naturligtvis fröjdas, men skulle
inte vi själva då förvandlas till revisionister?
Vi har också frågat oss själva, om
vi borde hålla tyst om SUKP-ledningens misstag. Vi ansåg
att dessa fel inte bara var tillfälliga, individuella små
fel, utan snarare en hel serie av principiella misstag, som sätter
hela det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska
rörelsens intressen i fara. Hur skulle vi, såsom medlemmar
i den internationella kommunistiska rörelsen, kunna förhålla
oss likgiltiga och hålla tyst om dessa misstag? Om vi det gjorde,
skulle vi inte då svika vår plikt att försvara marxismen-leninismen
och den proletära internationalismen?
Vi förutsåg att SUKP:s ledare, om vi kritiserade
deras misstag, säkerligen i hämndlystnad skulle slå
emot oss och därmed oundvikligen tillfoga Kinas socialistiska uppbygge
stor skada. Men bör kommunister låta sin ståndpunkt
bestämmas av nationell egoism och inte våga att hålla
fast vid sanningen av fruktan för hämntåtgärder?
Bör kommunister schackra bort principer?
Vi tog hänsyn till faktum att SUKP byggdes upp
av Lenin, att det är den första socialistiska statens parti
och att det åtnjöt stort anseende inom den internationella
kommunistiska rörelsen och bland folken i hela världen. Därför
var vi under en avsevärd tid mycket försiktiga och tålmodiga
i vår kritik av SUKP:s ledare och gjorde vårt bästa
för att begränsa denna kritik till interna partiöverläggningar
mellan ledarna för de kinesiska och sovjetiska partierna och lösa
meningsskiljaktigheterna genom inre diskussioner utan att tillgripa
öppen polemik.
Men all kamratlig kritik och alla råd, som ansvariga
kamrater i KKP:s Centralkommitté vid dussintals inre partiöverläggningar
givit SUKP:s ledare, har inte kunnat förmå dem att återvända
till den riktiga vägen. SUKP: s ledare gick längre och längre
utför revisionismens och splittringens väg. I gengäld
för de råd vi gav i bästa avsikt utsatte de oss för
en lång följd av politiska, ekonomiska och militära
påtryckningsåtgärder och satte i gång allt våldsammare
angrepp på oss.
SUKP:s ledare har en dålig vana: de klistrar
utan urskiljning etiketter på envar som kritiserar dem.
De säger: "Ni är sovjetfientliga!".
Nej, go'vänner! Etiketten "sovjetfientlig" kan inte klistras
på oss. Vår kritik av era misstag förs just för
att försvara det stora SUKP och det stora Sovjetunionen och hindra
att deras anseende blir illa skadat av er. Rent ut sagt, det är
ni och inte vi som verkligen är sovjetfientliga och som svärtar
ned SUKP och Sovjetunionen och bringar dem i vanrykte. Allt sedan Stalin
helt förkastades vid SUKP:s 20:e kongress har ni begått otaliga
skändliga handlingar. Inte ens allt vatten i Volga kan tvätta
bort den stora skam, som ni dragit över SUKP och Sovjetunionen.
De säger: "Ni försöker att ta
ledningen!" Nej, go'vänner! Det är inte särskilt
slugt av er att komma med dylikt förtal. Så som ni framställer
saken, verkar det som om vissa personer stred med er om något
sådant som "ledningen". Är inte detta liktydigt
med att skamlöst påstå att det existerar något
slags "ledning" inom den internationella kommunistiska rörelsen
och att den innehas av er? Det är en mycket, mycket dålig
vana ni har att på detta sätt ta på er minen av ett
patriarkaliskt parti. Det är helt och hållet orättmätigt.
1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande säger klart
ifrån, att alla kommunistiska partier är oavhängiga
och jämbördiga. Enligt denna princip får förhållandena
mellan broderpartierna under inga förhållanden vara som förhållandena
mellan ett ledande parti och de ledda partierna och än mindre likna
förhållandena mellan en patriarkalisk fader och hans son.
Vi har alltid vänt oss emot att något som helst parti ska
kommendera de övriga broderpartierna, och det har aldrig fallit
oss in att vi själva ska kommendera andra broderpartier, följaktligen
kan det helt enkelt aldrig vara tal om någon strid om ledningen.
Den fråga som den internationella kommunistiska rörelsen
nu står inför är inte huruvida det ena eller andra partiet
ska ta ledningen utan om man ska följa revisionismens taktpinne
eller upprätthålla de revolutionära principerna i Deklarationen
och Uttalandet och hålla fast vid marxismen-leninismens revolutionära
linje. Vår kritik mot SUKP:s ledning gäller dess försök
att spela herre över broderpartier och påtvinga dem sin revisionistiska
och splittrande linje. Vad vi önskar är bara att broderpartierna
ska åtnjuta den oavhängighet och jämlikhet som stipulerats
i Deklarationen och Uttalandet och att de ska stå eniga på
marxismen-leninismens och den proletära internationalismens grund.
Det är SUKP: s ledare som provocerat och utvidgat
den pågående debatten inom den internationella kommunistiska
rörelsen och tvingat den på oss. Efter det att de riktat
omfattande angrepp och allt slags samvetslöst förtal emot
oss, och sedan de öppet förrått marxismen-leninismen
och den proletära internationalismen och rivit Deklarationen och
Uttalandet i bitar, kan de inte förvänta sig att vi ska avstå
från att svara, från att tillbakavisa deras förtal
och från att slå vakt om Deklarationen och Uttalandet och
från att försvara marxismen-leninismen. Debatten har börjat,
och det måste bli grundligt klarlagt vad som är rätt
och vad som är fel.
Vi kinesiska kommunister står fast vid principerna
och håller på enhet. Så gjorde vi förr, så
gör vi nu, och så ska vi fortsätta att göra i framtiden.
Samtidigt som vi polemiserar mot SUKP:s ledare, hoppas vi alltjämt
att de ska inse att de slagit in på en ytterligt farlig väg
genom att vända revolutionen ryggen, överge de revolutionära
folken i världen, ge upp det socialistiska lägrets och den
internationella kommunistiska rörelsens enhet och ivrigt samarbeta
med de amerikanska imperialisterna, reaktionärerna i alla länder
och Titos renegatklick.
De kinesiska och sovjetiska folkens intressen, det
socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens
intressen och folkens intressen över hela världen kräver
att alla kommunistiska partier och arbetarpartier ska bli eniga och
bekämpa den gemensamma fienden.
Härmed vädjar vi ännu en gång
till SUKP:s ledare att rätta sina misstag och återvända
till marxismen-leninismens och den proletära internationalismens
väg, till den väg som utstakats i 1957 års Deklaration
och 1960 års Uttalande.
Den internationella kommunistiska rörelsen genomgår
en viktig period. Den nuvarande debatten har livsviktig betydelse för
den proletära världsrevolutionens framtid och mänsklighetens
öde. Såsom historien kommer att bevisa ska marxismen-leninismen
efter denna stora debatt lysa klarare än till förne och det
internationella proletariatet och all världens folk vinna ännu
större segrar i kampen för sin revolutionära sak.
Bilaga I
Redogörelse för våra åsikter
i frågan om den fredliga
övergången
Den 10 november 1957
I. I frågan om övergången från kapitalism till
socialism skulle det vara smidigare att omnämna bägge möjligheterna,
fredlig övergång och icke fredlig övergång, än
enbart den ena, och detta skulle ställa oss i en position i vilken
vi kan ha det politiska initiativet vid varje tidpunkt.
1. Omnämnandet av möjligheten till fredlig
övergång visar att användandet av våld för
oss i första hand är en fråga om självförsvar.
Detta sätter de kommunistiska partier i de kapitalistiska länderna
i stånd att undvika attacker som riktas mot dem i denna fråga,
och är politiskt fördelaktigt - fördelaktigt då
det gäller att vinna massorna och även då det gäller
att beröva bourgeoisin dess förevändning för attacker
av ovan nämnt slag och isolera den.
2. Om praktiska möjligheter för fredlig
övergång skulle uppstå i enskilda länder i framtiden,
när det internationella eller inrikespolitiska läget förändras
drastiskt, skulle vi i rättan tid kunna utnyttja möjligheten
att vinna massornas stöd och lösa problemet om statsmakten
med fredliga medel.
3. Icke dess mindre bör vi inte låta denna
önskan om fredlig övergång binda oss. Bourgeoisin kommer
inte att lämna historien frivilligt. Detta är en av klasskampens
allmänna lagar. Proletariatet och det kommunistiska partiet bör
inte i något land, i något avseende slappna i sina förberedelser
för revolution. De måste alltid vara beredda att vid varje
tidpunkt slå tillbaka kontrarevolutionära angrepp och att,
i revolutionens kritiska ögonblick, då arbetarklassen griper
statsmakten, störta bourgeoisin med väpnat våld om den
tillgriper väpnat våld för att undertrycka folkets revolution
(allmänt talat är det oundvikligt att bourgeoisin kommer att
göra detta).
II. I den internationella kommunistiska rörelsens
nuvarande läge är det ur taktisk synpunkt fördelaktigt
att hänvisa till önskan om en fredlig övergång.
Men det skulle vara olämpligt att överbetona möjligheten
till fredlig övergång. Skälen härtill är:
1. Möjlighet och verklighet, önskemålet
och huruvida det kommer att uppfyllas eller inte, är två
skilda saker. Vi bör omnämna att vi önskar fredlig övergång,
men vi bör inte sätta vårt hopp huvudsakligen därtill
och bör därför inte överbetona den sidan av saken.
2. Om man lägger för stark tonvikt på
möjligheten till fredlig övergång, och särskilt
på möjligheten att gripa statsmakten genom att vinna en majoritet
i parlamentet, riskerar man att försvaga den revolutionära
viljan hos proletariatet, det arbetande folket och det kommunistiska
partiet och att avväpna dem ideologiskt.
3. Så vitt vi vet finns det ännu inte ett
enda land i vilket möjligheten till fredlig övergång
har någon praktisk betydelse. Även om denna möjlighet
är en smula mera påtaglig i ett särskilt land, är
det ändå olämpligt att överbetona den emedan detta
inte överensstämmer med verkligheten i det överväldigande
flertalet länder. Skulle en sådan möjlighet verkligen
uppstå i något land måste det kommunistiska partiet
där å ena sidan sträva att ta den till vara och å
andra sidan ständigt vara berett att slå tillbaka bourgeoisins
väpnade angrepp.
4. Bourgeoisins reaktionära natur kommer inte
att försvagas och inte heller kommer den att låta sig sövas
av att man betonar möjligheten till fredlig övergång.
5. Inte heller kommer ett betonande av denna möjlighet
att göra de socialdemokratiska partierna mera revolutionära.
6. Detta betonande kommer inte heller att leda till
att de kommunistiska partierna växer sig starkare. Tvärtom,
om vissa kommunistiska partier såsom resultat härav skulle
ställa sina revolutionära drag i skymundan och till följd
därav i folkets ögon förväxlas med de socialdemokratiska
partierna, skulle de endast försvagas.
7. Det är mycket svårt att samla krafter
till och förbereda en revolution, och den parlamentariska kampen
är när allt kommer omkring jämförelsevis lätt.
Vi måste till fullo utnyttja den parlamentariska kampformen, men
dess roll är begränsad. Vad som är viktigast är
att utföra det hårda arbetet för att samla de revolutionära
styrkorna.
III. Att uppnå en majoritet i parlamentet är
inte detsamma som att krossa den gamla statsapparaten (huvudsakligen
de väpnade styrkorna) och upprätta en ny statsapparat (huvudsakligen
väpnade styrkor). Därest bourgeoisins militär-byråkratiska
statsapparat inte krossas, kommer en parlamentarisk majoritet för
proletariatet och dess pålitliga bundsförvanter antingen
att vara omöjlig (därför att bourgeoisin när helst
så är nödvändigt kommer att ändra författningen
för att underlätta konsolideringen av sin diktatur) eller
opålitlig (val kan t ex förklaras ogiltiga, kommunistiska
partiet kan bli ställt utanför lagen, parlamentet kan bli
upplöst, etc).
IV. Fredlig övergång till socialismen får
inte tolkas så som innebärande övergång endast
genom en parlamentsmajoritet. Huvudfrågan är frågan
om statsapparaten. På 1870-talet var Marx av den uppfattningen,
att det fanns en möjlighet att uppnå socialism på fredlig
väg i England därför "att England vid den tiden
var ett land i vilket militarism och byråkrati var mindre utpräglade
än i något annat land" . Under en period efter Februarirevolutionen
hoppades Lenin, att revolutionen, genom förverkligande av parollen
"all makt till sovjeterna", skulle utvecklas och segra på
fredlig väg därför att vid den tidpunkten "vapnen
befann sig i händerna på folket". Varken Marx eller
Engels menade att den gamla statsapparaten kunde användas för
att genomföra den fredliga övergången. Lenin utvecklade
upprepade gånger Marx' och Engels' berömda uttalande: "Arbetarklassen
kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning
och sätta det i rörelse för sina egna syftemål."
V. De socialdemokratiska partierna är inte socialistiska
partier. Med undantag för vissa vänsterflyglar är de
partier, som tjänar bourgeoisin och kapitalismen. De är en
variant av de borgerliga politiska partierna. I frågan om den
socialistiska revolutionen är vår ståndpunkt i grunden
skild från de socialdemokratiska partierna. Denna skillnad får
inte skymmas bort. Att skymma bort denna skillnad är bara att hjälpa
de socialdemokratiska partiledarna att vilseleda massorna och hindrar
oss från att vinna massorna undan de socialdemokratiska partiernas
inflytande. Det är emellertid odiskutabelt mycket viktigt att stärka
vårt arbete vad de socialdemokratiska partierna angår och
att söka upprätta enhetsfront med deras vänster- och
mellangrupper.
VI. Detta är vår uppfattning i denna fråga.
Vi har skilda åsikter i denna fråga, men av olika hänsyn
uttalade vi inte våra åsikter efter Sovjetunionens kommunistiska
partis 20:e kongress. Eftersom nu en gemensam deklaration ska utges
måste vi klargöra våra åsikter. Detta behöver
emellertid inte hindra oss att komma fram till ett gemensamt språk
i deklarationsförslaget. För att visa en förbindelse
mellan formuleringen i denna fråga i deklarationsförslaget
och formuleringen från Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e
kongress, går vi med på att såsom grundval ta det
förslag, som Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommitté
i dag framlagt, men kommer att föreslå ändringar på
vissa punkter.
Bilaga II
Uttalande av KKP:s delegation vid broderpartiernas
möte i Bukarest
Den 26 juni 1960
1. Kinas kommunistiska partis Centralkommitté hävdar att
kamrat Chrusjtjov från Sovjetunionens kommunistiska partis delegation
vid detta möte helt brutit den i den internationella kommunistiska
rörelsen sedan länge gällande principen, att frågor
av gemensamt intresse ska avgöras genom överläggningar
mellan broderpartier, och helt brutit den överenskommelse som före
mötet träffades, om att begränsa det till ett meningsutbyte
och inte fatta något beslut. Han har gjort detta genom att han
överrumplat mötet och framlagt ett förslag till kommuniké
från mötet, utan att på förhand ha rådgjort
med broderpartierna om dennas innehåll och utan att tillåta
en fullständig och regelrätt diskussion på mötet.
Detta är att missbruka den prestige som SUKP åtnjuter inom
den internationella kommunistiska rörelsen, en prestige som byggts
upp under många år ända sedan Lenins tid, och det är
dessutom ett ytterligt ohyfsat. sätt att handla för att påtvinga
andra människor sin vilja. Denna hållning har ingenting gemensamt
med Lenins arbetsstil, och detta tillvägagångssätt skapar
ett ytterligt dåligt prejudikat inom den internationella kommunistiska
rörelsen. KKP: s Centralkommitté anser, att kamrat Chrusjtjovs
hållning och tillvägagångssätt kommer att få
utomordentligt allvarliga konsekvenser för den internationella
kommunistiska rörelsen.
2. Kinas kommunistiska parti har alltid varit marxismen-leninismen
troget och orubbligt hållit fast vid marxismen-leninismens teoretiska
ståndpunkter. Under de senaste två och ett halvt åren
har det i allt stått troget till 1957 års Moskva-deklaration
och har bestämt hållit sig till alla de marxist-leninistiska
teserna i denna deklaration. Det råder meningsskiljaktigheter
mellan oss och kamrat Chrusjtjov om en rad av marxismen-leninismens
grundläggande principer. Dessa meningsskiljaktigheter har ett livsviktigt
samband med hela det socialistiska lägrets intressen, med proletariatets
och det arbetande folkets intressen världen över, med frågan
huruvida folken i alla länder ska vara i stånd att bevara
världsfreden och hindra imperialisterna att sätta i gång
ett världskrig och med frågan huruvida socialismen ska fortsätta
att vinna segrar i den kapitalistiska världen, som omfattar två
tredjedelar av världens befolkning och tre fjärdedelar av
dess landareal. Alla marxist-leninister bör intaga en allvarlig
hållning till dessa meningsskiljaktigheter för att komma
fram till enhälliga slutsatser. Den hållning som kamrat Chrusjtjov
intagit är emellertid patriarkalisk, despotisk och tyrannisk. Han
har faktiskt behandlat förhållandet mellan Sovjetunionens
stora kommunistiska parti och vårt parti icke som ett förhållande
mellan bröder utan som ett förhållande mellan en patriarkalisk
fader och hans son. Vid detta möte har han utövat påtryckningar
i ett försök att förmå vårt parti att böja
sig för hans icke marxist-leninistiska åsikter. Vi förklarar
härmed högtidligen att vårt parti tror på och
följer marxismen-leninismens och endast marxismen-leninismens sanning
och kommer aldrig att underkasta sig felaktiga åsikter som står
i strid med marxismen-leninismen. Vi anser, att vissa åsikter,
som kamrat Chrusjtjov uttryckte i sitt tal vid det rumänska partiets
3:e kongress, är felaktiga och står i strid med Moskva-deklarationen.
Hans tal kommer att välkomnas av imperialisterna och av Tito-klicken
och har faktiskt redan välkomnats av dem. När tillfälle
uppstår, ska vi vara redo att genomföra allvarliga diskussioner
med SUKP och andra broderpartier, om våra meningsskiljaktigheter
med kamrat Chrusjtjov. Vad beträffar det informationsbrev från
Sovjetunionens kommunistiska parti till Kinas kommunistiska parti, som
kamrat Chrusjtjov delat ut i Bukarest, kommer KKP:s Centralkommitté
att besvara det i detalj efter att ha noggrant studerat det. Svaret
kommer att klargöra de principiella meningsskiljaktigheterna mellan
de bägge partierna och framlägga alla dithörande fakta,
och Kinas kommunistiska parti kommer att hålla allvarliga, uppriktiga
och kamratliga diskussioner med broderpartierna. Vi är övertygade
om, att marxismen-leninismens sanning under alla förhållanden
kommer att segra till slut. Sanningen fruktar inga meningsbrytningar.
I det långa loppet är det omöjligt att framställa
sanningen som en villfarelse eller villfarelsen som sanning. Den internationella
kommunistiska rörelsens framtid avhänger av folkens behov
och kamp i alla länder och av marxismen-leninismens vägledning
och kommer aldrig att avgöras av någon individs taktpinne.
3. Vi, Kinas kommunistiska parti, har alltid strävat
att bevara enheten mellan alla kommunistiska partier och de socialistiska
ländernas enhet. Med hänsyn till den äkta enheten i de
internationella kommunistiska leden och med hänsyn till den gemensamma
kampen mot imperialism och reaktion, anser vi det nödvändigt
att utveckla regelrätta diskussioner om meningsskiljaktigheterna
och att allvarliga principfrågor inte bör lösas i hast
genom onormala metoder eller helt enkelt genom omröstning. Inte
heller ska man påtvinga andra godtyckliga åsikter, som inte
prövats i praktiken eller som redan prövats och därvid
visat sig felaktiga. Kamrat Chrusjtjovs sätt att uppträda
vid detta möte är genomgående skadligt för den
internationella kommunismens enhet. Hur än kamrat Chrusjtjov må
handla, kommer enheten mellan de kinesiska och sovjetiska partierna
och enheten mellan alla kommunistiska partier och arbetarpartier, att
ytterligare stärkas och utvecklas. Vi är djupt övertygade
om att enheten inom våra led kommer att växa sig starkare
allt eftersom den internationella kommunistiska rörelsen och marxismen-leninismen
utvecklas.
4. Om förhållandena mellan våra båda
partier betraktas i sin helhet är de ovanberörda meningsskiljaktigheterna
mellan kamrat Chrusjtjov och oss endast av partiell karaktär. Vi
anser, att det väsentliga i förhållandet mellan våra
båda partier är deras enhet i kampen för den gemensamma
saken. Det är så därför, att våra båda
länder är socialistiska länder och våra båda
partier är byggda på marxismen-leninismens principer och
kämpar för att främja hela det socialistiska lägrets
sak, för att bekämpa imperialistisk aggression och vinna fred
åt världen. Vi tror, att kamrat Chrusjtjov och SUKP:s Centralkommitté
och vi själva ska vara i stånd att finna tillfällen
till att hålla lugna och kamratliga diskussioner och lösa
våra meningsskiljaktigheter så att de kinesiska och sovjetiska
partierna ska bli mera enade och förbindelserna dem emellan ytterligare
stärkas. Detta kommer att vara till stor fördel för det
socialistiska lägret och den kamp som folken i hela världen
för mot imperialistisk aggression och för världsfred.
5. Vi är glada att se att det förslag till
kommuniké från mötet som här lagts fram bekräftar
Moskvadeklarationens riktighet. Men detta förslag ger en oriktig
och ensidig framställning av Moskvadeklarationens marxistleninistiska
teser. Och det är ett fel att förslaget undviker att ta klar
ställning till de viktigaste problemen i det nuvarande internationella
läget och inte alls omnämner den moderna revisionismen, huvudfaran
i den internationella arbetarrörelsen. Därför är
detta förslag oantagligt för oss. Med hänsyn till enheten
i den gemensamma kampen mot fienden har vi framlagt ett reviderat förslag
och föreslår att det tas upp till diskussion. Om det visar
sig omöjligt att uppnå överenskommelse denna gång,
före
slår vi, att en särskild redaktionskommitté tillsättes
för att, efter en fullständig diskussion, utarbeta ett dokument
som kan godtagas av alla.
Bilaga III
De fem förslagen till biläggande
av meningsskiljaktigheterna och uppnående av enhet vilka framlades
i KKP:s Centralkommittés svarsbrev på SUKP:s Centralkommittés
Informatlonsbrev
Den 10 september 1960
I vår uppriktiga strävan att åstadkomma en lyckad lösning
av meningsskiljaktigheterna och uppnå enhet, framlägger vi
följande förslag:
1. Marxismen-leninismens grundläggande principer
och principerna i Deklarationen och manifestet från 1957 års
Moskvamöte utgör den ideologiska grundvalen för enheten
mellan våra bägge partier och mellan samtliga broderpartier.
Alla våra uttalanden och handlingar måste stå helt
i överensstämmelse med marxismen-leninismens grundläggande
principer och principerna i Moskvadeklarationen, vilka vi bör använda
som kriterium för att avgöra vad som är sant och vad
som är osant.
2. Förhållandena mellan de socialistiska
länderna och mellan broderpartierna måste stå i noggrann
överensstämmelse med principerna om jämlikhet, kamratskap
och internationalism såsom Moskvadeklarationen stadgar.
3. Alla tvister mellan socialistiska länder och
mellan broderpartier måste i överensstämmelse med Moskvadeklarationens
bestämmelser lösas genom kamratliga och utan brådska
genomförda diskussioner. Både Sovjetunionen och Kina och
både det sovjetiska och det kinesiska partiet har stort ansvar
rörande det internationella läget och mot den internationella
kommunistiska rörelsen. De bör hålla ingående
överläggningar och utan brådska genomföra diskussioner
i alla viktiga frågor av gemensamt intresse för att få
till stånd enhet i handling. Om tvisterna mellan de kinesiska
och sovjetiska partierna tills vidare inte kan biläggas vid överläggningar
de båda partierna emellan, bör diskussionerna fortsättas
utan brådska. Då så är nödvändigt bör
bägge sidornas åsikter fullständigt objektivt framläggas
inför de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder
så att dessa partier, efter noggrant övervägande och
i överensstämmelse med marxismen-leninismen och Moskvadeklarationens
principer, kan träffa riktiga avgöranden.
4. Det är av allra största vikt för
kommunister att dra en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva,
mellan sanning och osanning. Våra båda partier bör
uppskatta och värdera vår vänskap och gå samman
för att bekämpa fienden, och de bör inte göra uttalanden
eller vidta åtgärder som kan undergräva enheten mellan
de båda partierna och de bägge länderna och sålunda
ge fienden ett tillfälle att driva in en kil emellan oss.
5. På grundval av de ovan nämnda principerna
bör våra båda partier tillsammans med de övriga
kommunistiska partierna och arbetarpartierna sträva att genom grundliga
förberedelser och överläggningar göra en framgång
av det möte med representanter för de kommunistiska partierna
och arbetarpartierna i alla länder som skall hållas i Moskva
i november detta år. Och vid detta möte bör de utarbeta
ett dokument som står i överensstämmelse med marxismen-leninismens
grundläggande principer och principerna i 1957 års Moskvadeklaration
och kan tjäna som ett program, vilket vi alla skall följa,
ett program för vår enade kamp mot fienden.
NOTER
[18]. Hälsning från N.S.
Chrusjtjov och L.I. Brezjnev till J.F. Kennedy på Förenta
Staternas 185:e självständighetsdag 4 juli 1961.[TILLBAKA]
[19].
Y. Andropov: SUKP:s 22:a kongress och det socialistiska världssystemets
utveckling", Pravda 2 december 1961.[TILLBAKA]
[20]. N.S. Chrusjtjov: Tal vid jordbruksarbetarnas
konferens för Uzbekiska republiken och andra republiker, 16 november
1961.[TILLBAKA]
[21].
"Enhet tiodubblar kommunismens krafter", ledare i Pravda
25 augusti 1961.[TILLBAKA]
[22]. Memorandum till Kinas utrikesministerium
överlämnat av Sovjetiska ambassaden i Kina 9 augusti 1962.[TILLBAKA]
[23]. Memorandum till Kinas utrikesministerium
överlämnat av Sovjetiska ambassaden 29 april 1962.[TILLBAKA]
|
